Tidsbrist och vissa restriktioner har tvingat mig till att lägga ner det där med flugfiske. En hobby som jag med stor behållning passionerat ägnat mig åt i snart 40 år. Som påtvingad mycket klen ersättning till detta tidsfördriv har jag tvingats ta upp ett intresse för annat mer användbart. Ett dygn har tyvärr bara 24 timmar så är det och hemmabygget av en kvantdator, mina biokemistudier och mitt gentekniska lilla hobbykitt m.m. har tärt rejält på krafterna. Att jag numera lider av konstant sömnbrist är för närvarande inget jag kan gör något åt. Jag önskar att det vore möjligt att bara strunta i allt och som på den gamla goda tiden dra till fjälls för det är nog just precis vad jag behöver göra för att bli hel igen. Att åter få uppleva den norrländska fjällvärlden, att med mål och mening i stilla lunk, utan stress, åter få vandra och känna det man alltid känner när man når fram till sina drömmars mål, det skulle nog göra gott för själen. Mina tankar går till den där snirklade lilla fjällbäcken med alla lovande sel, där öring, röding och harr om varandra vakade, hungrigt plockande av det förbiflytande smörgåsbordets alla godsaker. Drömmen om att få svinga sitt spö en sista gång måste nog ändå släppas, längtan bort riskerar annars att söndra mer än den stärker. Jag vet mycket väl att naturen inte längre är en plats där vi människor kan röra oss fritt... Allemansrätten, med frihet under ansvar, har tidigare i Sverige värderats mycket högt, men försvann spårlöst från jordens yta kort efter det att Agiasa med sitt släptåg av dryga drönare tagit över. Människan var inte betrodd av de nydanande tänkarna och även om deras bristande förtroende inte var helt ogrundad så blev konsekvensen i förlängningen till något absurt. Utan förtroende inget ansvar och utan ansvar ingen frihet... Så var det sagt och så blev det. Något annat hade jag heller inte förväntat mig. I Agiasas ögon var vi ett djur bland andra djur, varken mer eller mindre och hon en Gud utan jämförelse, det visste jag för så hade hon själv skrivit i det pompösa tal som hölls vid invigningen av Isberget. Det som är mest angeläget och det som slukar mest tid, är något som går under beteckningen retrocausal signaling. Ett mycket märkligt fenomen som medför att man kan sända information bakåt i tiden. Att informationen kan nå mottagaren ett kort ögonblick innan den sänts har tidigare i det fördolda utnyttjats av de som handlar på börsen. När alla beslut fattas av datorer kan nämligen några få hundradelar av en sekund betyda mycket! Mänskligheten går snart under, därom råder inte längre något större tvivel och alla mina försök att förmedla vissa insikter till de som eventuellt överlever allt detta ter sig inte längre som lika meningsfulla. Därmed inte sagt att min envetna kamp mot de absurt inhumana maskinerna avklingat, inte det minsta faktiskt, snarare tvärtom och något annat kan man inte heller förvänta sig när jag behandlats som ett djur, ett människodjur som bryskt trängts in i ett hörn utan möjlighet att fly. Efter det att jag fått bekräftelse på att det kanske är möjligt att sända information högst avsevärt mycket längre bakåt i tiden än de 50ms man påståtts använda sig av innan tekniken resolut förbjudits förändrades allt. Jag blev som besatt och kunde nästan sträckläsa böcker tjocka som tegelstenar om de berörde något av detta. Tekniken tedde sig allt mer meningslös när fler och fler av aktörerna på börsen fått tillgång till den och förbudet hade därmed utan minsta motstånd kunnat införas med det absurda påhittet att svart materia i små mängder uppmätts. Eftersom genererandet av svart materia bevisligen medför en högst påtaglig explosionsrisk bör allt experimenterande med denna teknik förbjudas, sas det. Ord som kommit från vår nya Gud Agiasa... En kvalificerad gissning är dock att förbudet införts för att hon var rädd för att data som en följd av den hårda konkurrensen mellan olika finansiella aktörer skulle börja sändas allt längre tillbaka i tiden. Innan denna teknik förbjöds hade ett stort antal finansiella centra exploderat och inte nog med detta samtliga experter på området hade bokstavligen gått upp i rök... Till allmänheten gavs intrycket att information inte kunde överföras fortare än ljuset samt absolut inte, som vissa hävdat, bakåt i tiden. Trodde inte ett smack på att svart materia kunde alstras, men visste att också jag skulle gå upp i rök om någon fick nys om mitt experimenterande. Jag lyckades faktiskt, lite turligt kanske man bör tillägga, i mitt första försök att replikera den teknik som givit vissa aktörer på finansmarknaden ett försprång, men höll på att få spel när jag kom upp i fem sekunder. När jag dagen efter detta sett mig själv i spegeln blev jag nästan rädd. Varenda cell i mitt fula nylle tycktes mig fullkomligt stråla av glädje och detta måste det insåg jag direkt omedelbart åtgärdas. Nemas problemas tänkte jag lite kaxigt, men klantade mig rejält när jag gjorde ett försök att helt ta kål på finmotoriken i ansiktet med botox. Resultatet var verkligen inte tillfredställande och kan inte beskrivas som något annat än en katastrof. I spegeln såg det ut som om jag drabbats av en ensidig förlamning! När min enda reaktion på något som detta var att le lite snett fick jag mig en rejäl tankeställare. Jag insåg att mitt sneda leende snabbt som faan på något sätt måste korrigeras och detta innan jag gav mig av mot Stockholm. Lite stressigt kanske, men det enda jag kunde göra var ett nytt försök med botox och detta borde, resonerade jag, inte ta någon längre tid. Motvilligt greppade jag åter den förhatliga botoxsprutan och korrigerade snabbt och resolut, helt utan strul faktisk, mitt sneda leende. Denna något stressiga morgon var jag mycket nära att missa den förarlösa flygtaxin till Drottningtorget, men hann precis och log nöjd i mitt inre när mitt uttryckslösa ansikte reflekterats i en av centralstationens alla metalliska pelare. Hyperloop färden som i sig är något av en upplevelse blev näst intill euforisk.