Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

*(67)

 

 

 

 

ute i torpet, ångestens ljungmark, mitt blekgula, fina torp, fullt av mögel och litervis med vin, gamla porträtt av kvinnor utan några hudar står med lila paraplyer och undviker det litterära skrattet som faller som skön, behaglig ironi över deras vidöppna munnar. vad jag saknar det gamla torpet, hur stjärnväven hänger i skyn som en gnistrande, kletig glasyr, och hur det hela är mycket litterärt och fullt av sig självt, hur orden och meningarna växer fram som narcissistiska, incestuösa förtecken till en svalkande, litterär vår, reproducerar sin avkomma på pappret, hur de är maskiner, centrifuger kring ett nihilistiskt ingenting, kring våra morföräldrars svek, deras blod, det litterära arvets vedervärdighet och förbannelser. ja narcissismens vita fontäner ska till sist lysa i natten trots allt, här finns inga neonlysande boulevarder och azurblå hav, bara ett genombittert gammalt kaffe, en antik skrivmaskin som piskar fram all världens oväder tills dagarna förblöder av ångest och introspektion, allt medan vinet sjunger i mitt skandinaviska kärlsystem, och jag ser hur ballerinorna i blå blå klänningar dansar fram över tapeten där de till sist smälter, smälter som snöflingor till litterära nattfjärilar av musik, och där jag sitter med min 700 år gamla skrivmaskin så tänker jag på dig, din sorg, och dina ögon, din nakna, vackra kropp, de långa sexiga benen som sticker ut i den smutsiga bomullsklänningen, och ditt ansikte, ditt huvud är som en brinnande komet med samma dimensioner som ett uröga, och landskapet lyser av rött och purpur, ett hav av magma som flyter fram bakom huset vid skogsbrynet, och längst ner i ett hörn i stugan, längst ner i kvällsdunklet bland skuggorna sitter ett namnlöst barn och leker med klara, lysande kuber och bygger någon slags konstruktion att bära upp nattens motsägelsefulla behag,
ja mitt pissgula torp där jag kan ligga i min bruna soffa och läsa överskattat skit, att vila som ett barn i litteraturen, på samma sätt som man vilar i en hängmatta av människohud om sommaren och dricker vodka med is, i dessa narcissistiska flöden blir man synlig, får ett ansikte, ett milt ljus som emaneras från de anspråkslösa arken, Raskolnikov och Herr K står som uppstoppade hundar på golvet intill skrivbordet och deras ögon lyser som gröna meteorer i spritångorna, och bokstäverna är en sadistisk labyrint där råttorna springer efter en ström av flytande honung vilken sipprar fram i det imaginära fältets bevekelser, allt detta litterära och dämpande, ålderdomligt dämpande svärta och vemod, så skön och underbar denna tomhet och svärta är, som ångestbarn som slickar natten ren från sin mörka sav, det radiumlysande språket där poesin är nedbrunna städer och ultravåld med käppar, suspensoarer och höga hattar, ja kanske är längtan den enda realiteten, en skulptur av ett vattnigt och diffust ljus, som står upprest mitt i rummet, som är sammansatt av alla underbara kroppar du sett, av alla ansikten, deras ögon som hänger likt härvor av blåstång över skulpturen, ja din längtan som uthuggen, skuren ur ditt förflutna, svävar majestätiskt i rummet som en genomskinlig och purpurlysande hydra – minnet i ett kalejdoskop.
nej nu måste jag sluta att skriva, detta dunkla förehavande att roa det ensamma barnet om kvällarna, som stillar hjärnan, hjärnan som tror att den är en metafysisk monolit, där påtända älvor dansar på ytan som ljusgröna och pulserande strimmor av rök, var är mina tankar, utbrända kroppar, stoft, en gammal gramfonspelare av asbest ur vilken neonet läcker som en afrikansk skymning, var är du, varför är ditt ansikte alltid ett annat trots att det alltid är samma, en staty av glas fylld med en regnskog som står under ett skynke av vemod, ja nihilismen och narcissismen är crystal meth för massorna, nej fuck det här nu ska jag ta mig ett järn och sova,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av Androiden VIP
Läst 21 gånger
Publicerad 2023-01-25 11:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP