Jag har en förmåga att uppleva allt statiskt, det som pågår ska alltid pågå. Vattnet som rinner ner i avloppsbrunnen, äldreomsorgens brist på personal, stadsbilden med 70-talshusen (alla i betong) som ersatt de från förra sekelskiftet, missbrukaren som exploderar i raseri och slår handen blodig mot väggen, en smärtsam saknad av barnen, nyhetsflödet på svt-appen, ångesten så omfattande att den svämmar över och fyller hela huset till brädden, ansiktsdetaljerna i spegeln (hår, snor och tårar och där bakom två ögon). Det jag nämner nu är bara exempel, fastsatta detaljer likt de på min anslagstavla. Kanske kan man kalla det att leva i nuet?