Fågelungen
med vidöppen näbb
skriker högt i boet

Rovfågeln högst upp
i trädet intill
med blick så skarp

Följer sin instinkt
så obarmhärtigt rå

Dyker sen
snabbt ner mot
den lilla ungens bo
och dödar
Så vidrig syns jakten
på oskyldig föda

Men stilig
är han så det förslår
och knivskarp
hans siluett

Där han i trädets
frusna topp syns sitta
Kan jag inte låta bli
att tänka:
”Vad vacker du är ändå!”

Och det där med
rovdriften
kan du väl ändå inte
i slutändan rå på

Men just nu
kan det nästan kvitta

När jag ser dig där
däruppe i det högsta
trädet häromkring

För dagen
i ensamt majestät
så lugn och stilla sitta