Det finns en trygghet i den bundna dikten,
där friheten har metern som sin gräns.
Fritt fram är det att skriva som det känns,
men man får passa känslorna till vikten.

Vi skrivare som räknar och som rimmar
är innehållsligt sällan överens,
men formens fordran ger som konsekvens
en viss gemenskap när vi verser  limmar.

Den fria versen slingrar sig och bränns
och stundom liksom ädelstenen glimmar.
Den drabbas dock ibland av den demens,

som babblar obegriplig, mumlar, stimmar.
Den bundna friheten tar flera timmar
men ger som regel bättre common sense.