Det var först när min älskade mamma
skulle till och dö och jag försökte vara så kärleksfull mot henne som jag förmådde, det
var först då som jag verkligen kände och
insåg hur otroligt mycket jag hatar henne.
Hennes känslokyla, manipulation, hennes förnekelse, förträngning och förställning,
svek och feghet, och hur hon övergav mig
när jag allvarligt traumatiserad behövde
henne som allra mest när min pappa
hade tagit livet av sig på min elfte
födelsedag. Det surrealistiska hysteriska
snurrande kaoset och en inre ensamhet
som tio år senare ledde till en obeskrivlig
psykos som varade i 365 oändliga dagar.
Hur ska man kunna smälta och förlåta
något sådant? Hon var inte min mamma,
hon var som vem som helst som stod och
lagade mat som jag pratade väder och vind
med. Pappa var ett gistet fartyg som började
ta in vatten 1967 när min storebror omkom
i en trafikolycka och 1976 så sjönk han till
havets botten. Det är väl bättre att erkänna
hur man känner istället för att göra sig till.
Jag var föräldralös helt enkelt och jag
kämpade med mina psykiska diagnoser,
men naturligtvis var jag helt chanslös när
jag systematiskt utplånade mig själv.
Demonen tog över mitt psyke och min själ
och jag blev ett oigenkännligt monster som ingen ville ha någonting att göra med.
Jag satt i min etta i Varberga gränspsykotisk och bipolärt manisk och lyssnade på The Smiths - Meat is murder och tyckte jävligt
synd om mig själv. Jag var 20 år gammal
och redan utslagen. Telefonen ringde sällan.
1986 i början av september så kastade djävulen mig ned i helvetet när psykosen
var ett faktum. Ta hand om era barn och
ungdomar, särskilt dom med trauman och
psykisk ohälsa. Har man fött ett barn till
världen så är det ens plikt att älska och
ta hand om det. Jag har insett att både
min mamma och pappa var psykiskt
dysfunktionella. De förmådde helt
enkelt inte bättre. Hur ska kunna bli
av med mitt hat, min sorg och min vrede?
Kanske måste be Gud om hjälp?
Historien sitter i min utmattade kropp.
Livet är en vidunderlig resa från kärlek
till kärlekslöshet och tillbaka till kärlek.
Man kan inte lämna ett allvarligt
traumatiserat barn åt sitt eget öde, för det
är då som det verkligen kan gå åt helvete.