Jag drömmer om John om nätterna

det är ett eget land
utan gränser
alltså
det är en omöjlighet
att ta sig därifrån
det är skeva bilder och
oproportionerliga figurer
som växer och faller isär
om vartannat

Jag försöker ta tillvara på ord, tonfall
min kropp arbetar motsols med de minnen
som inte fastnar, utan tvärtom
faller sönder i mina händer
likt krackelerat puder
pudersnö, smältande
likt jag vet inte vad

det är svårt jag är ledsen
och bär bilden av ditt grimaserande ansikte
som en amulett genom sömnen

känslan är vidd
den är vit som himlen
den är tom som tomrummet
och bottendjup som bråddjupen

Det var under sommarens första silkesnätter
vi stod ömhudade runt den svällande tystnaden

Du sa att jag hade en snygg tröja

Jag undrar vad jag kände
den där allra första gången
jag såg dig
i efterhand kan jag bara försöka
konstruera hur det måste ha varit,
utan att vara helt säker

En sammetssommar gul
bländade sol
mjuka klipphällar
lena dyningar
osovare
alltså
det minns jag,
att vi var vakna nätterna igenom
skar varandra varsamt med sylvassa snitt
till små våta klyftor vi sedan svalde

Jag ville ha hela dig
Allt
Så måste det ha varit

Vi kisade mot solen som aldrig tyckes gå i moln
och slog kullerbyttor med tungorna hånglade och
berättade allt som fanns att säga in i minsta detalj

Vi tog bilen över Kungälv upp mot Tjörn
Vi skalade rökta räkor och kiknade av skratt
Vi gick över gråvackan intill vresrosorna

Du doftade sval fukt. Din hud var mjuk och gropig och slät. Du kändes som att hålla något ostadigt i handen. Jag hade aldrig sett någon bära sin kropp så gudalikt.

I efterhand
denna svällande fantasi
likt bröd i vatten
likt jag vet inte vad
Jag drömmer att vi springer
in i varandra
eller jag menar intill varandra
genom vidunderliga vidder

Jag drömmer mörka drömmar
om nattklubbar
dovt belysta barer
och taxibilar
och händerna.

Hur jag kysser din hand.

Jag har svårt att sluta tänka på att jag har förlorat dig.

Jag kommer ihåg när du sa att jag var vacker.

Jag befinner mig i ett ökenlikt landskap utan vidd
det är någon som töjer tiden baklänges
jag växer åt fel håll växer inåt
skrumpnar ihop på spårvagnssätet på väg till skolan

När jag skymtar
reflektionen av mitt ansikte
i fönstret
Nej.
denna skugglika figur i mörka färger
och djupa hålor

Jag ser ut över månbelysta fjäll
där kattlika karikatyrer hissar milslånga master
som klyver molnen itu

Jag funderar på om jag håller på att bli galen, på riktigt