Tänk att ha ett förhållande och bo ihop med någon. Att vara bevakad, kontrollerad, registrerad, analyserad, observerad och ifrågasatt och bedömd så fort man är tillsammans. Att ha fruktansvärt höga krav på sig som man absolut inte kan leva upp till. Att när man äter tvingas lyssna på ett evigt smaskande och sörplande för att inte tala om de odrägliga ungarna med sitt skitsnack och undanflykter. Nej tacka vet jag det välsignade singellivet med sina rymder av mognad och självständighet. Att rå sig själv och göra pantomimgubbar i skymningen och smyga runt som ett harmoniskt kattdjur ständigt på språng efter den gränslösa egenkärleken. Att äntligen ha lämnat den otäcka sekten och det destruktiva förhållandet bakom sig, fälla ut vingarna och flyga. Tänk vad hemskt med andra människor men jag är ju helt perfekt.