Människan är tomrummet
mellan två blinda fönster;
hennes tankar vilse
i genomskinliga speglar
som aldrig tar slut

Hon faller
från det hon senast sagt,
som åldringen från ättestupan,
men klättrar sisyfosiskt
på såriga bergssidor
med böner om tillgift

Hon går ner sig
i Rumis modernitet;
samlar på Bob Dylanbiljetter,
men klarar inte klarspråk

Hennes plats är hennes omedelbarhet;
processad, försvarslös, obehårad, skamlös

Hon är blek i ljuset, skuggig i dunklet,
oavvänd i natten
när hon vänder ryggen som en skalbagge
på Kafkas vaxduk,
gången ur sig
i sitt förbrukade samvete;
sitt förkastade egenvärde;
naken i sitt ruggiga rykte