Den rent tvångsmässiga positivismen och optimismen som vägrar att se verkligheten som den är. Den akuta bristen på kärlek och medkänsla. Allt kommer att ordna sig av sig själv. Vi bär inte något ansvar och vi har aldrig gjort något fel eftersom som vi är helt igenom perfekta människor. Dessutom har vi ju Gud på vår sida och hur ska det då kunna gå fel?

Johan ligger i mammas säng. Det är i början av oktober 1983 och han är en artonårig förvuxen pojke som har en eskalerande ångest och gränspsykos. Han tog mammas bil på fyllan och skulle köra ihjäl sig, kraschade men överlevde. Familjen är demonisk. Johan är allvarligt posttraumatiserad sen hans pappa tog livet av sig sju år tidigare. Anklagelser och skam, skuld och skräck. En akut brist på kärlek och medkänsla. Det är som en skräckfilm och han är fullkomligt försvarslös och Johan ligger och planerar ännu ett självmord. Mamma och familjen är galna och kommer inte undan deras kyliga och giftiga mörker.

Ett par månader senare. Det är häftigt att vara så här pass gränspsykotisk, speciellt i kombination med alkohol, sextiotalsmusik och att vara med kompisarna. Johan är psykiskt sjuk men det är ingen som lägger märke till det. Alla badar i den här besatta positivismen och optimismen, alla är hjärntvättade och det är fullständigt underbart att leva. Wow, wow, wow! Johan är som programmerad att gå under. Det är som att hans liv är en förbannelse, ett straff för något ont han gjort.
Mamma är en programmerad robot. Hela samhället är en mardröm som det inte går att vakna upp ur. Johan utplånar sig själv sakta och metodiskt. Han lyssnar på The Doors och känner sig cool och utvald. Är han besatt av en demon? Mamma ältar sin taskiga ekonomi varje dag så att Johan får ont i magen.

I början av september 1986 exploderar Johans hjärna i en utstuderad psykos. Äntligen så förfasas omgivningen. Sjukdomen är som Dantes inferno av den nionde graden. Konstant under ett års tid. Utraderat är det lyckliga lågstadiet då han och kompisarna lekte äventyr ute i skogen. Borta är Tintin, Tarzan och att bygga lego i timmar. Fullkomligt försvunnet är allt det som inte är skräck, ångest, förvirring, identitetslöshet och en isande ensamhet.
Men samhället är alltid positivt inställt med en hurtfrisk optimism. Det ordnar ju sig alltid.
Johan försöker att ta livet av sig igen, men planlöst, blir magpumpad och hamnar på en psykiatrisk avdelning där får en ordentlig utskällning av en tant, en skötare i den övre medelåldern. Psykosen är ett extremt trauma varje timme. Stubintråden till denna tragiska katastrof tändes i maj 1976 när hans pappa tog livet av sig och Johan lämnades ensam med sitt trauma. Men samhället ser alltid positivt på tillvaron med en ljuvlig optimism som stinker av förställning, svek och cancer.
Johan går som en zombie över stan. Han är absolut ingen och ingenting på väg till ingenstans i ett samhälle i vilket inget ont kan inträffa. Hela havet stormar.

Jag lämnade allt och alla i maj 1976 då min pappa tog livet av sig, och jag har aldrig återvänt, aldrig varit närvarande.