hon fasade för rasterna i skolan

visste så väl vad som väntade

låtsades som hon inte syntes

med dåligt resultat

tur hon bodde nära skolan 

tur hon kunde springa fort

pojkarna hann inte ifatt henne

räknade dagarna hon var först

hemma väntade faror på henne också

det onämnbara hemska

hon sprang ut i skogen

bara för att få vara ifred

hon hade en känsla i bröstet

som aldrig gick över

förstod inte vad som hände

ångest fanns inte då

dagar och nätter samma plåga

men skolan skötte hon ändå

fick premiebok för flit i fyran

stoltheten som ingen brydde sig om

som vuxen osäker och blyg

det där onda som satt i bröstet

aldrig gick det över

skadan var redan skedd

ett liv som kunde varit mer

blev inte mycket av

trots flit och vilja

och höga ambitioner

livet blev ändå hyfsat till slut

med familj och barn

men osäkerheten fanns där ändå

som en påminnelse från förr