det luktar tändhattar, olja och kön i rummet, narcissistiska blommor med strålande ansikten har flutit ut i rummet, den strida strömmen från instagram in i mitt liv, ansikten, ansikten, ansikten, att slicka sig själva underifrån, Bianca Ingrossos implantat som lyser upp vardagsrummet som två, gamla golvlampor, och jag känner att jag är tvehövdad, att jag röker en cigarett samtidigt som jag studerar hennes bröst, och med ett annat ansikte står jag bortvänd, står jag med ansiktet vänt mot öknarna i Kalahari, eller slakthusområdet i någon sydamerikansk förstad eller vad som helst, hela köket luktar nu av djur, och en guldfärgad reptil kryper långsamt fram mot mina ben där jag sitter vid köksbordet, och den dricker den ljusa honungen som strömmar ur något fitness-konto, detta sällsamma behag av bilder, det optiska dynamot som strålar av ljus och av sjukdom tills dagarna är vända inåt mot sig själva,
och när jag hör Zara Larsons röst på radion så tänker jag på hissen som går ner till innergården, den bruna gräsmattan som ligger där nere, och hur ljuset faller in över väggarna på eftermiddagen, jag tänker på alla människorna som smyckar sig själva med prunkande mögel när de är på väg till jobbet, och på de små, grå fåglarna som bor i hissen om vintrarna, kanske borde jag ta hissen ner till den bruna gräsmattan på innergården, så att vi kan spraya varandra med ett guldfärgat brilliantinfett, därefter kan vi fotografera varandras nakna kroppar i en oändlig serie rörelser, konvulsioner, spasmer och kärleksfulla omfamningar, vi kan älska och smörja vårt eget optiska liv, göra det behagfullt och ljusdränkt av tjocka sedlar och trycksvärta, och runtomkring oss på innergården där vi ligger i mitten, står arbetshästarna och drar upp sina näsborrar mot öronen, ett böljande hav av hästryggar som fyller innergården, och du glänser som ett föremål av guld, och överallt i staden hänger bilder på oss, optiska guldälvor i natten, och planeten är monokromt färgad i vita nyanser och äter ur sitt eget kön,