Mannen i den vida rocken gick gatan fram och tänkte
förstrött på en nordligt belägen sjö i Italien.
I vilket fall låg den sjön i Italien just i söder,
om än andra länder kan ha haft sin gräns till det vattnet.

Han skänkte en tanke på Milano och Napoli samt Barcelona,
vilken är en stad i Spanien, några mil därifrån.
Mannen, vars namn inte var Greger Wilson,
slank in på en liten restaurang genom att hålla upp dörren

för ett litet sällskap på väg ut. Där intog han en lätt måltid
vid ett bord som inte var stående precis vid fönstret.
Medan han satt där kom det i flygande fläng en svart bil
runt hörnet och sladdade en smula medan den jagade förbi.

Strax efter den bilen jagade en annan svart bil den första.
Vilken sedan bara sekunder senare efterföljdes
av några svartklädda män på motorcyklar.
Annars var det i övrigt en ganska lugn afton och det föll

inget regn den aftonen. Ungefär vid samma tid gled
Greger Wilson ned i ett bad någonstans i södra London.
Han var själv i sin lägenhet men väntade telefon från
någon som skulle ringa, en titt på klockan några minuter

tidigare hade visat att Greger hade ungefär 47 minuter på
sig att vistas i badrummet. Sedan skulle några
skarpa signaler skära genom tystnaden, likt en
het kniv skär genom ej så väldigt kallt smör. Herr Wilson

hade tid på sig och han tände en cigarr samt drog några
bloss på den, medan det heta vattnet slöt hans
kropp omkring sig. Det var inte för att bli ren
eller befria sig från svett, som han tog det där badet, utan

för att han inte rökte cigarr någon annanstans än just där
och vid den tiden på tisdagar eller fredagar
ojämna datum. Ungefär elva minuter innan
telefonen skulle kunna störa hans hemfrid, steg han upp,

tappade ur vattnet, frotterade sig med en handduk samt
såg sig i spegeln. Det satt ett badrumsskåp på
väggen till vänster om karet och en stor spegel
på den motsatta väggen. Där kunde han väl se tillräckligt

mycket av sig själv för att kunna konstatera ett eller annat,
om där funnits något nytt att se. Han hade kort och
snaggat hår, en muskulös kropp samt några ärr som
prydde ryggen. De hade tillkommit under årens mera äventyrliga

dagar. Det var ärr från trenne knivar i litet olika situationer
och några små näst intill osynliga runda gropar
skvallrade om vaccinationer gjorda för så länge
sedan nu. Då mannen, som inte hette Greger Wilson, kom ut

från den lilla restaurangen, beslöt han sig för att ta en promenad
vid sidan om en kanal som löpte en bit från gatan.
Det fanns en stig att gå på och den var bara lätt
upptrampad, inte officiellt asfalterad eller så, utan löpte bara

genom kort och grönt gräs samt var på kanalens sida bemängt
med en fortsättning på gräset. Kanten mot kanalen
till sluttade ned och vid dess slut tog satt sten vid.
Kanalen var kantad med sten, som en mur på bägge sidan vattnet.

Där promenerade mannen och efter en stund fann han en brun
och sliten gammal bänk av trä att slå sig ned på.
När mannen suttit där en liten stund tyckte han
sig höra ett svagt stönande. Mannen vars namn kunde mycket

väl ha varit Hans eller Kurt, rörde sig inte utan bara lyssnade.
Skulle stönandet upprepa sig och vad var det för
en människa som kunde ha åstadkommit det?
Det gick en liten stund igen, så kom stönandet tillbaka som en

nyss kastad bumerang. Det lät lika kort och omöjligt att identifiera
samt verkade ha varit någonstans snett bakom honom.
Men han satt kvar och försökte att tänka på annat. Han
hade hört talas om olika trick som rånare kunde ta till för att lura

till sig som inte ont anande offer. Å andra sidan kunde det vara
någon i nöd. Det kom inga fler ljud på en bra stund
och mannen reste sig från bänken för att återuppta
sin promenad. Då han tagit några steg hörde han någon som tycktes

försöka säga något. Det lät ungefär som 'aus wick' och så någonting
sluddrande. Kurt Hans Jensen kunde inte tyska.
Han kunde inte ens danska, utan var en svensk
man trots namnen. Han tyckte att 'aus' nog kunde vara tyska, men

var även 'wick' samma språk, eller var det engelska? Vad var det
den möjligt nödställde försökt säga? Mannen i den
vida och svarta rocken visste inte och han var inte
tillräckligt nyfiken för att stanna kvar på platsen och få reda på

något möjligt svar heller. Mannen gick vidare i kvällen och
kom så fram till en liten bro i betong och
metall. Han tycktes tveka först men så gick
han väl över till andra sidan och det som mörknade allt mera.




(Texten skrevs 12/6 2021
samt redigerades först nu)