Resten är bara vemod.
Sitter i hjärtats kammare.
Blundar och känner in.
En annan nu än då.
Fötterna värker underifrån.
Ser sig om efter något annat.
Än den del av skönhet som kallas livet.
Vem var hon då?
Innan jaget.
Före snön.
Vildharen ömsar trygghet.
Om och om hon förvandlas.
Till sig själv.
När fågelskrämmor inte längre minns.
Dess skator heller ingenting berättar.
Samlar närhet på strå.
Som för att säga förlåt.
Känner städer krypa under huden.
Ser på när drömmar krackelerar.
Inom sig skalet pulveriseras.
Kvar blir ett naket eko.
Inte ens murgrönan som ringlar
runt kroppens undermedvetna
kan lyckas skingra tankarna.
Vänder sig om.
Hon med ödet i sin hand.
Viskande violer skimrar som guld.
När havet drar sig tillbaka.
Så också dikten.
En dikt vars ord rinner som het lava
längs dagbokens stränder.
Dess snäckor flera sidor senare.
Ibland älskar även regnet.
Under himmelska stjärnor.
Men det var då.
Före nu.
En saga med färg
av djupaste Paynes grey
så behaglig mot huden
att de vingklippta känslorna
återfår balansen.
Men för en stund
poesin vaggar sig själv till sömns.
I månskenets andetag.
En drömvärld.
Någon annan drömt.