Det skaver.
Det värker.
Det river.
En annan värld tar sin början.
Gråten klöser.
Ännu en dröm av overklighet stegrar sig.
Förblindad av ridå av rökkvarts.
Under ytan seglar min ångest.
Resten av rädslorna älskar hand i hand.
När stränderna åter ser ljuset är det redan försent.
Putsar vårens fjäderdräkt.
Orkeslös nästan stark.
Känner igen oron när den klamrar sig fast
som en ensam pusselbit som inte hör hemma
någon annanstans utom i min kropp.
Gamarna runt oss iakttar.
Färdiga att attackera och släcka deras hungriga törst.
Men innan dess.
Drottningkronan den med livets alla diamanter.
Den bär sin egen saknad.
Den lyfter de vingar som leder hemåt.
Sakta jag tynar bort.
I den verklighet.
Någon annan skapat.
Kärlekens drömfångare samlar kraft.
Jag förblöder av sorg inuti.
Jag blir kvar med skräckens levande ljus.
Ensamhetens grepp håller mig fast.
De vita liljornas klagan hörs inte längre.
Inte heller den labyrint av trollhassel gör
att jag till slut hittar rätt.
Men vingklippt erfarenhet lockar till sig lärdom.
Kryper ihop till ett vattenfall.
Där ingen kan se.
Att jag egentligen.
Inte finns.