Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

2feb23

 

 

 

 

 

från fönstret ser jag hur vindarna drar fram över träden i parken, det är en dag som genomsyras av renhet och ändlighet, utan några krav på att jag måste älska något, eller hata något, från radion strålar de döende frekvenserna i rummet, och där finns ingenting, ett sorl av ingenting som läcker ut i rummet och kastar skuggor över väggarna, idag är februarihimlen kall, hög och löftesrik, efter en hundraårig vandring genom den svenska, känslodöda vintern börjar jag känna mig som människa igen, några bortglömda organ i kroppen har gett sig till känna, det onda och sönderruttnade, de uppsköljda fågelliken på stränderna, mitt i allt detta har något börjat växa fram, vibrerar ett diffust ljust under allt detta, och när jag ser ut över bilarna som står parkerande framför villorna så tänker jag att Erdogan kan äta skit, och att Paludan är en danskjävel som kan äta skit, och att jag måste beställa en ny ”Orons bok” då den gamla ligger som en uppsprättad urfågel i soffan och förfaller,
idag är staden nästan som ett leende, ja Helsingborg är inte helt ohyggligt, kälkborgarna ter sig nästan acceptabla i sina tjocka jackor i eftermiddagsljuset när de rör sig liksom yrvaket över gatorna och torgen, även om deras liv utgör själva förkroppsligandet av själlöshetens schablonartade drömmar så radierar de med ett milt ljus den här dagen, som om de är något lättade, som om en propp av tjockt, svart blod har lösts upp i deras hjärtan, både deras och mitt ansikte är nya och nakna under denna barmhärtiga februarisol, både deras och mitt ansikte är orört och rent, lena som barnrumpor skimrar av tillförsikt igen,
men nätterna gör mig fortfarande svag, de är en klaustrofobisk hetta i vilken jag blir allt mindre och mindre, som om jag är en planta som växer inåt, en människokropp som sluter sig tillbaka till fosterstadiet, växer tillbaka in mot embryots isolerade tystnad, som om allt jag vet försvinner, som om allt jag lärt mig inte längre är ett redskap, och jag blir till en grönskimrande spyfluga som rör sig genom korridorerna i ett övergivet rymdskepp vars tidlösa arkitektur är fastfrusen i tiden och rummet, jag flyger genom passager, rum, skrymslen och vrår, och jag landar på den guldglänsande ramen som tillhör en målning av Carl Fredrik Hill, och jag sitter på den ett tag och betraktar det melankoliska motivet, det mörka landskapet som tänds upp av några brinnande, mörkrosa revor i periferin, i förgrunden ett hus och en fattig tjänsteflicka med ljus klänning som står i dunklet med en korg över armen, och jag lever där för några minuter, jag är en fluga omgiven av ett landskap målat med olja, jag flyter samman med de djupa färgerna och linjerna, sjunker in i Carl Fredrik Hills fridfulla ångest. sedan lyfter jag från landskapet och börjar flyga genom korridorerna mot ett gammalt bibliotek, några lampor med gröna skärmar ger ifrån sig en spöklik aura, och jag sätter mig på någon upplagen sida i en bok av Henry Miller, förnimmer världarna som flyter fram där under, rörelserna, själens malströmmar som cirkulerar kring spriten, kvinnorna i Paris och tomrummet, och jag glömmer att jag finns, jag glömmer min grönskimrande flugkropp, glömmer mina utplånande fasettögon i vilka människorna och städerna blir till mögel,
och när jag lämnat boksidan och beger mig vidare i de ödsliga korridorerna så finner jag denna gränslöshet igen, språkets gränslöshet som ett fängelse, tankens gränslöshet som ett trångt rum, och inga gudar eller självlysande älvor har trätt fram för att tända upp min själ, ingen Kristus eller Buddha har ropat till mig från andra sidan tingen, men nattens utplåning är inte utan försonande drag, det förflutna är så avlägset men ändå så nära, och på en scen ute i den månbelysta ödemarken existerar allt fortfarande, och förr eller senare somnar jag, förr eller senare blir allt ett program av svart,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av Androiden VIP
Läst 70 gånger
Publicerad 2023-02-02 19:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP