Våren ligger hoprullad
som ett foster
ofärdig och drömmande
i den blåfladdrande skymningen.
Tö gråter bort snö och tystnad.

Tidens tunga droppar
skälver på trädens utsträckta armar
flyktiga men obönhörliga.
Rörelsens rännil går inte att fånga.

Allt förvandlas och förvandlas igen
så är det bestämt.

Vi tolkar tecknen
försöker navigera
våra sönderspruckna kustlinjer
i mörkret efter nedsläckta fyrtorn.

Utmätt är tiden
vägd på vågor
lyft av lågor.
Vi försöker förtöja
hukande i jordiska hamnar.

Längtan är resan.
Din famn är min hamn.