Önskar att jag kunde berätta allt så att ni alla förstår.
Men när jag väl börjar öppna upp mig, vänder någon på klacken och går.

Jag intalar mig själv varje dag, att jag är för någon mycket värd.
Och att det spelar ingen roll vem fan dem tror att jag är. Så länge jag minns, genom livet långa väg.

Sedan kommer ett tonläge jag inte förstår, eller att jag har frågor ni måste svara på.
Det känns som jag besvärar er tid.
Men jag vill också lära mig och jag vill också finnas till.

Det är mycket jag jobbar på med mig själv, ja en hel del. Det kanske ni har märkt.
Jag vill bara vara uppskattad för den jag är.
Känna att jag är värd något, inte bara i min värld.