Blommorna blommade med prakt men... När granarna förklarade krig emot björkarna sjöng skogens mossmatta kampsånger. Fjärilarna blev likt fanor med slagord. Och... Tallkronorna kaxiga deklarerade sin försvarsplan med hotfullt tonläge. Ekorrarna flydde till asp och lind. Grävlingarna grävde ned sig. Talgoxarna, blåmesarna och skatorna skyndade ut på fälten i gryningens timma. Furorna trodde de skulle kunna vidmakthålla terrorbalansen. Men djuren vågade inte annat än fly...

Dock var inget större än de daggmaskar som gjorde sin största maskvandring någonsin. Mossmattan överväldes av de rosabruna slingrande kropparna som slingrade sig bort mot bergets fot. Regnet föll med kraftiga droppar. Marken dränktes och skogen började likna en sjö. Men inte ens vattnet kunde hålla granaran stångna.

Älgar, hjortar och renar tog sig i samlad trupp ut ur sina skogar in mot människornas stad. Där parkerade de sig i deras trädgårdar och åt allt de kom över. Regnet fortsatte ösa ned oförtröttligt. Blixtarna dundrade men inte ens dessa kunde påverka terrorbalansen. Granarna sköt kottar i obeskrivliga mängder. Tallarna skickade iväg sina kottsalvor i försvar. Men skogens alla lövträd gjorde allt för att ta skydd. Till sist drog de upp sina rötter och makade sig sakta sakta ut ur skogen. Kvar stod nu endast gran och fur. Furorna kämpade så de kroknade.

Granskogens mörker tätnade i skogen. Krigets offer låg utsläckta över den döda mossmattan. Insekterna kämpade för att hålla stånd men jorden var tyst och kall. Inget växte så därför inget att äta. Furorna veknade och gav efter. Nu fanns endast detta nya rike Granriket. Granarna dominerade skogens alla hörn. De spred sig ut över åkrarna som växte igen. Lövskogarna låg nu helt i lä mot bergets fot men kunde inte reproducera sig i bergets skugga. Nu fanns ingen återvändo. Granskogen insåg sitt misstag. Att kriga emot andra arter hade sitt pris. Nu skuggade granens täta skog marken och allt liv. Granens rötter kvävdes sakta men säkert.

Den symbios som hade funnits och som granriket dragit nytt av var nu borta. Granriket tynade sakta. Glansdagarna var få men hade varit segerrika dock snabbt förföll denna dröm om en granskogsutopi. Granriket förtvinade och kvar i spillror låg nu detta drömmens rike. Allt var dött och de tidigare arterna var mycket mycket få. Men dock hade ekorren samlat frön. Dessa gömmor med fröskatter var som en gigantisk fröbod. 

En dag slog blixtar ned en efter en i fröbodarna. Det var likt explosioner som spred frön för vinden. De ymniga regnet hjälpte till så att frön kunde gro i den multnande granskogen. Sakta i omgångar började djuren som flytt sin återvandring. Skogen frodades år för år. I den vackra symbiosen mellan arter växte ett paradis fram. Men aldrig skulle skogen mer låta granarna ta över. Terrorbalansen utvecklades med hjälp av svamparna. De tränade upp sig att angripa granarnas rötter om granarna försökte ta över igen. Insekterna hjälpte till att placera svamparna och hotade granarna om de inte anpassade sig och delade med sig av territoriet.

Den dagen granarna insåg sitt misstag till fullo kom egentligen inte. Granarna försökte hela tiden kränka nyckelarternas territorium. Granarna utövade rasism emot de andra arterna. Men då tog insekterna till vapen och bossade svamparna på dem om igen. Invasiva granutskottet förstörde de årliga klimatmötena. Men furorna och lövträden var fast beslutna om att stå fast. De utövade terrorbalans tillsammans med andra av skogens gynnare för att skogen aldrig mer skulle dö. Freden var nu ett faktum men grankriget kunde när  som helst bryta ut. Men tack och lov var björken en snillrik figur och gjorde upp fredsavtal med granaran. Skogen frodades och artrikedomen och mångfalden skapade ett gudomligt vackert paradis! Blommorna blommade åter med prakt!