I vinternattens slasksnöyra
går längtan efter junis ljus
till ängens kryp i kärr och syra,
till molnens flykt och gräsens sus.

En arvedel är denna längtan,
ett sätt för människan att be
om allt som inte är, en trängtan
att allt det osedda få se.  

I vintermörkrets tviveltvekan
står längtan kvar, en mänsklig tro
på ljumma vågors skvalp mot ekan,
på juninattens ljusa ro.