Diset i den tidiga gryningen

som ligger där likt en dödens svepning

över skogs mossen

är mina forn nordiska förfäders andedräkt

som stannat kvar i tiden

men fastnat i en annan dimension.

Här står en ensam häger

och hänger med huvudet

om än så stolt

uppe i trädkronorna blickar en korp

ut över nejderna

bort om myren mellan tallarna

ser jag ett par hjort ögon 

som undersöker mig men fortsätter dock 

att äta av den bördiga jorden

när jag inte utgör något hot.

Två vargar står i skogs brynet

även dom har stannat upp

i magins skådespel här

och mest av nyfikenhet ger dom ifrån sig

ett yl som hörs över världen

åter sänker sig tystnaden över

över skogs mossen.

Men lyssnar man riktigt noggrant

så hör man mina förfäders sista rop

i tiden i en annan dimension

där dom ropar mitt namn

i diset och det är det som vargarna svarar på.

Forntid möter nutid

i bara en vindpust i diset

som stannat kvar likt ett eko

för att bemöta framtiden.