Gud har sått
sitt bördiga frö
på min tunga

och jag talar
Hans fruktsamma ord
för att inte bli stum.

Växten mättar själar
och skapar folk
som vaknar upp
bland höga strån.

Ormar slutar kräla,
strävar ut ur ömsat skinn

och vacklar, vecklar
ut sina färdiga vingar,

vänder om och seglar
hem med andens vindar
över sommarängar.

Fröna har Han sått
på allas tungor, gungor
som vi fränder använder
för att leka fram ett skratt.

Alla tänder
talar om Honom
medan han förser
aktören med orden.

Även onda andar
spelar med tills
skördens slut,

när akten bryter ut
och bakom masken
skymtar alla du:n.

Alla är vi Gud
som talar

med Hans tunga
till sig själv

och även bakom
onda andar glimtar
ögon från aktören
som är mästaren
på livets lekar.