Vardagsdialogen
dansar stelbent över hallgolvet

(bildernas leende från tider
av solljus är fångade
i tidlöshetens ramar)

dit ekot i hjärtats
djupa avgrund inte
hörs och där blundande
ögon möter de utsträckta
händernas fingrar som
tappar taget
om kanten gång på gång
i ensamhet

Vardagen är fångad i ett vattenfall
vars virvlar målar vackra världar
av känslornas saknade toner

(bildar tysta skrik av längtan
efter det som var början på
ett allt för allvarligt leende)

Tystnadens gråa landskap
brer ut sig längs dörrens hårda
ryggrad..