'hur kan jag slipa dina kanter utan att krossa dig när dina kindben och armbågar tumlar runt i mitt hjärta.'

Det där med att försöka sig på en omskrivning av något vackert man hört och tro att man därigenom ska göra det till sitt. Vilket löjeaktigt självlurendrejeri. Jag ville skriva dig en dikt om hur vi formar varandra utan att krossas efter att ha hört om hur kantiga axlar och armbågar fångas i någons stentumlarhjärta. Kanske förstod jag inte det väsentliga i dikten. Kanske hörde jag ordet krossas utan att det nämndes. Dikten var vacker, men i min hjärna började den handla om annat. Som det så ofta gör. Saker börjar leva sitt eget liv, mitt eget liv. Och orden jag då fångar var aldrig mina att skrivas från början.

Så; mina ord till dig blir aldrig skrivna. De lever i mig under resten av dagen. Och kanske fångar jag något vackrare än att försöka undgå en stenkross.