Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Bilden min egen, får symbolisera det fina stunderna i min uppväxt


Jag längtar hem

Jag längtar hem
men jag vet inte var hem är.
I hela mitt liv har jag sökt efter det,
men aldrig riktigt funnit det.

Jag växte upp i ett slags hem
där psykiskt dysfunktion härskade.
Jag visste aldrig om jag skulle känna mig trygg
eller om jag skulle få inta försvarsställning.

Jag tog ofta min tillflykt till skogen
där jag kunde sitta i timmar
och bara iaktta djur och växter,
sittandes på en sten, stubbe eller i gräset.

Sen frigjorde jag mig i ung ålder,
efter att Anita, (den som en gång födde mig)
valde att ta ut skilsmässa och flytta från min far,
vilket blev en traumatisk upplevelse för mig.

Detta skedde i lönndom bakom hans rygg,
hon ordnade med en lägenhet i grannsamhället,
fixade en stor flyttbil och bärhjälp
och tog det hon "behövde" från villan där vi bodde.

Hon stuvade in allt i flyttbilen och oss barn
i en privat väns bil, så när pappa helt ovetandes
svänger upp på garageplanen så får han se
mitt ansikte tryckt mot bakrutan med tårar i ögonen.

Jag älskade min pappa, han var min trygghet
även om han många gånger mådde dåligt
på grund av sina traumatiska upplevelser i
skyttegravarna i slutet på andra världskriget.

Han och jag älskade att gå ut i skogen på
sensommar/höst och plocka bär och svamp.
han lärde mig om namnen på träden, blommorna
och de djur vi hade förmånen att få träffa på.

Men det bästa med pappa var att han älskade
att fiska! Och han fick alltid napp både en och två gånger.
Oftast fick jag följa med, fick ett eget fiskespö och han visade
hur man skulle kasta och var man skulle göra det.

Dessa stunder var guld värda för mig, då lägrade sig
ron som en skir slöja över oss, där vi stod med våra
fiskespön, och pappa med en tänd cigarett i munnen,
den var obligatorisk, inget fiske utan cigaretten.

När vi sedan stått där och njutit av havet
sett allt det vackra i naturen runtom, då var det
dags för kaffestunden på en klipphylla
pappas starka bryggkaffe utan mjölk, energikick!

Men allt detta tog ett abrupt slut när hon som en gång
födde mig tog ifrån mig den ron och den tryggheten.
Jag var inte omtyckt av henne redan från födseln
och ännu mindre nu när jag kom så bra överens med pappa.

Jag har förstått detta efteråt, att det stack i hennes ögon
att jag och pappa kom så bra överens
så enda anledningen att jag måste följa med vid flytten
var för att hon ville såra pappa så mycket som möjligt.

Ja efter min uppväxt under dessa förhållanden så lades
nog grunden till mitt letande efter att "komma hem"
men jag letar fortfarande, och har börjat inse att jag
nog aldrig kommer att finna den platsen någonsin.
















Skapa | Skriva av angela Täubert fd Jansson VIP
Läst 109 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2023-02-05 11:37



Bookmark and Share


  Solstrale VIP
Berörande och skriet tar plats i min strupe likt en skuren fiolton… huvvaligen vilken yttring du fick genomleva från din mor … ett svek! Vad mor heter spelar ingen roll, man känner instinktivt med dig!
2023-03-02

  BenGust VIP
En finstämd betraktelse. Visar hur barndomsupplevelser på gott och ont kan 'färga', om inte hela så en del av, ens fortsatta tillvaro.
2023-02-07

    Emmeline
Önskar att skrivandes helande kraft kan få landa och öppna upp för det vi söker. En plats inom oss själva vi kan kalla hem.
2023-02-05

  Gunnar Hilén VIP
Oj oj....."hon som en gång födde mig". Man skulle hoppas på att om du kunde säga hennes namn ( det där man brukar använda på ens föderska ) skulle komma närmare målet. Jag har en svag aning om att de två sakerna hänger ihop...
2023-02-05

    Sefarge VIP
Väldigt uppöppnande skrivelse!
Som ärligt känns inuti med
egna tankar om hur barn
-domens förgångna
upplevelser ännu
finns kvar inuti
en själv?

2023-02-05
  > Nästa text
< Föregående

angela Täubert fd Jansson
angela Täubert fd Jansson VIP