Att vara ett barn och växa upp i en psykiskt rubbad familj med konsekvensen att man blir gränspsykotisk, och det allra värsta psykotisk och allmänt slut och härjad, och för andra människor blomstrar livet av friskhet, framåtanda och välmående, vänner och deras lyckade familjer, och själv så är man 20 år sittandes i en etta i miljonprogrammet och man mår bara så jävla skitdåligt, och telefonen ringer nästan aldrig, och på vilket sätt har man förtjänat detta helvete? Jag växte upp i en stenhårt drabbad schizofren familj i vilken jag var fullständigt övergiven och fullständigt chanslös, och i detta nu så känns min kropp som efter en snabb triathlon, ett allvarligt psykosomatiskt trötthetssyndrom som jag har haft i 32 år. Posttraumatiskt. Rent psykiskt mår jag OK men jag kan se alldeles klart att mitt liv var förstört under flera decennier. Telefonen ringer sällan även i dessa dagar. Undrar vad det är fel på mig. Skrämmer jag bort folk jag med mitt sanningskrav? Den där Johan han är bara för mycket helt enkelt, vi orkar och förmår inte.
Katterna är så annorlunda. Mellan oss inga filter, ingen förställning eller konventioner.
Man får samla in den lilla kärlek man får och låsa in den i ett kassaskåp. Psykosen exploderade i min skalle i början av september 1986 när jag var 21 år gammal och sedan blev allt svart i Dantes allra värsta inferno under ett års tid. Lämna aldrig ett barn ensamt med sitt extremsupertrauma. Förträng inte. Ljug inte.
Vi går mot vår. Denna höst/vinter har varit lång.
Undrar hur Putin sover om nätterna och hur han bemästrar sina demoner. Varför blir han inte psykiskt sjuk? Eller är han det? En psykopat?
Kan man beställa kärlek via postorder?