...jäligt att folk skall dö.
Å andra sidan är svenskar
ett folk och alla skall de 'den vägen vandra'.
Det som sällan dör är förstås minnet av 'forna dagar'.
Det finns så många människor att hälften kunde vara nog.

Det är förstås trist när en släkting dör,
men andra kan gärna få 'gå', bara en själv är kvar.
Tur att jag inte tog planet som störtade,
tåget som spårade ur, båten som sjönk
eller bilen som körde av vägen och som...

Jag tänkte en dag som så,
tänk bara om alla små,
fick växa upp och stora bli,
skulle de då ha min sympati?,

Än fler på klotet vi skulle vara,
ingen ung skulle till himlen fara.
Men ung i sinnet förbli en människa dock,
samlar sig även gärna till (en) flock,

lever om och lever ännu upp,
men om festen ses som en kupp?
Vart tar där alla drömmar vägen?
Några av dem gör då mig förlägen.