Jag tar en kvällspromenad genom barrskogen
ner mot kärret. Solen är i nedan. Luften dallrande varm
efter ännu en lång, molnfri sommardag.

Jag slänger av mig t-tröjan och sparkar av mig
skorna ifall jag skulle ramla eller rent av
vilja glida ner i det blöta gräset av någon orsak.

Så i bara shorts vandrar jag ut på den flera
hundra meter långa spången som slingrar
sig likt en orm över kärrets olika partier.

Solens sista strålar reflekteras i glimmande
vattendroppar bland kärrets myriader
av växter och små blommor.

Ja platsen liknar mest en våt sommaräng.
Men här och där öppnar sig kärret, likt
vakar på vinterisen, och bildar en samling
av rent, guldbrunt vatten som i en skogstjärn.
Ja det har hänt att jag sett röda näckrosor flyta just där.

Och så dyker den upp, storlommen, mitt framför
mig och sätter sig på en rot som sticker upp ur kärret.
Dess teckning är makabert vacker, i svartvita
sträckningar över delar av dess smäckra kropp.
Och dess röst sen !

Storlommens läte har knappast någon konkurrent
i känsla och djup. Som om dess lungor tar sats
från sjöbotten och häver sig upp genom vattnet
och upp i skyarna, gång på gång. * Det är en klagan
och det är en triumf på samma gång.

Nu är jag så tagen och nu är jag så i tagen
att jag inte längre står emot frestelsen.

Jag kränger av mig shortsen, sätter mig
på spången där det finns en öppning
som tjärn och glider ner.

Kallt kallt och ändå så varmt varmt.

Vad jag har väntat på att våga. Det har varit
så lockande.

Nej, ingen ser mig.

Jag är i kärret. Allt gungar men stilla, stilla.
Jag trampar vatten och håller mig fast i roten.
Lommen sitter kvar. Det är som att vi
skulle känna varandra. Utan rädsla.
I stort förtroende med vilka vi är. Olika
men så lika.

Nej ingen ser oss.

Surrandet omkring mitt huvud. Flugor,
snälla myggor, kvällsfjärilar, mätta knott
och ja, jo visst är det en groda som kväker i vassen.

Solen i kvällen, storlommens klagande
triumf och min nakna kropp omsluten
av moder Jord.

Så mjukt och fuktigt det bara kan.

En gudomlig kväll. Som i en förtrollning.









*
Ordet lom är ett gammalt ord med betydelsen
”skrika och genljuda” (samma ord finns i begreppet ”lomhörd”).