som en korsett av järn
stramar åt, pressar samman
hopplösa andetag inuti en
papperstunn bröstkorg

hjärtat dundrar, hjärnan sprakar
golvet närmar sig taket och
solen skriker hatiska ramsor
genom lägenhetens alla fönster

så hon går dit där det är mörkast
kryper ihop i ett hörn av hallen
blundar hårt och håller andan
försöker finnas så lite hon kan