... känns verkligheten
vara på väg att få
den där karaktären
av att kunna bli en dag
då livet i sig
för sådana som dig och mig
ej riktigt vill låta oss få 
förutsättningarna vi behöver
för att tro ...

Tro på 
att det finns 
ett sånt där gung
som även vi 
tillsammans kan uppnå ...

... nu som då ...

Men likväl
jag vet inom hela mig
utifrån erfarenhet
att det är vi själva
du och jag
vilka avgör
och skapar
de förutsättningar
inkluderande nödvändig utveckling
och tillhörande 
modifieringar och förbättringar ...

... som den verklighet
vi själva så innerligt önskar och vill
behöver för att den
ska kunna bli till ...

Men just nu
i denna stund
känns jorden
lite fyrkantig
och orden i sig ...

... de där som
så ofta annars
tycks ha så lätt för
att uppstå inom mig
för att utan
något som helst motstånd
sedan flöda 
i så väl skriftade 
som
muntliga former ...

Just de där orden
vilka tycks som om
de ur djupet av själen
och det allra innersta
av ett hjärta fyllt av smärta
liksom på något förunderligt sätt
utan hänsyn till vad som är fel eller rätt ...

... blöda ...

De fattas mig ...

... när du ej
är här hos mig ...

Det är som 
närvaron av din frånvaro
bleker ur det livsnödvändigt röda ...

Det där röda
vilket fyller
och ger orden
deras innehåll
innehåll och mening
i ljuv förening ...

Brukar ju andra dagar
hävda att orden 
förmedlar det innehåll
mening och innebörd
som vi själva
fyller dem med ...

Tänker därför som så
att Jorden alldenstund
när solen åter gått ned
likväl visar sig vara lika rund
som den var 
innan den kom att kännas
så där alldeles lite fyrkantig för mig ...

- Det känns lite trösterikt
eftersom du är den som jag vet
borde vara den som är ämnad för mig ...

... Ty vart du än är i världen
och oberoende av var på vägen
du än just nu befinner dig
på färden ...

... när du ännu ej 
har kommit fram
till att det att du ska förbli med mig ...

... mig som är lika ämnad för dig ...

så spelar det ingen större betydelse
hur långt bort du just nu är
eftersom Jorden är rund ...

... vilket skänker trygghet
och innerlig sinnesro 
som bygger en stabil grund
för min övertygelse och fasta tro ...

... Tro på att hur långt
ifrån varandra
vi än på våra vägar
genom livet 
i denna stund
just nu vandrar ...

... så kommer våra vägar
att mötas ...

Och då, älsklingen min
får vi all den tid vi vill
med varandra ...

Då spelar det ej
längre någon som helst roll
att jag just i denna stund
känner det som om 
jag har absolut noll koll
på huruvida Jorden
är fyrkantig
eller
rund som en boll ...

Ty när vi äntligen
tillsammans på vägen
genom livet vandra
är det enda som 
spelar någon som helst betydelse
den kärlek 
vi känner för varandra ...

Och världen i sig
kommer att bli alldeles speciell
för dig och mig
utifrån vårt gemensamma perspektiv ...

... eftersom vi inte kan
eller någonsin heller 
kommer att kunna bli
som vem som helst
bland alla de andra ...

Du fattas mig!

... vill inte vänta mer
på att få börja leva livet
tillsammans med dig ...

- Och någonstans inom
vet jag att det finns fler
som detta önskar mig ...

... Om inte annat
för att äntligen slippa bli 
utsatta för allt detta
evinnerliga tjat om dig
som ständigt fortsatt
i såväl skriftad som muntlig form
flödar ur själ och hjärta 
i mig ...