Där stod vi på lekplatsens trappa, både du och jag ville gå först,
och när vi försökte klämma oss förbi varandra,
ramlade vi istället bakåt,
medan sanden lättade mitt fall, lättade jag ditt

Vi sprang upp nästan samtidigt med sikt på trapporna,
men jag knuffade dig så att du föll,
och det såg nästan ut som om du rullade i all evighet

Vi började på ruta ett tillsammans, och när åren passerade,
så tog vi ett steg ifrån rutan,
jag till höger och du till vänster,
men som alltid korsades våra rutor vid livets evenemang,
och vid nästa trappsteg lät jag dig gå först i din vita konfirmations kåpa,
och du skrattade

Sen kändes det som om det inte fanns fler trappor att mötas på,
förrän vi stod bredvid varandra med tegelstenar i våra händer,
och samtidigt kastade vi dem som högljudda missiler mot en gående vägg,
dimman som svepte fram skiljde oss ännu en gång och livet fortsatte

Den fjärde gången vi möttes, sågs vi, men vi talade inte,
men du lättade mitt fall, och vi har ännu inte mötts vid någon trappa igen
men både du och jag rullar vidare.