Sväva över Gruvvattnet är begynnelser, stoft av smärtlindring, gryning över människan: där finns brädtemplet med sina handmålade fönster, står mellan Vattentorget och nakenbadet – de tre Annornas herravälde, som en pendang till Den För Detta Psalmsångarens tobakshandel med sitt inre rum översköljt med lagom och där bredvid reser sig tegelhusen på den trollförda Belgiska gatan, byggda av tegel från Den Fagra Sandens Tegelbruk, där gammelmorfar slog 1 500 tegel dagligen.

Stenkast bort i nordväst reser sig Stalinskraporna. De ser ner på Fabriken, lagd mitt i staden enligt den kommunistiska stadsplanen och när eran är över är den svår att flytta, som en oas bredvid ligger Röda Villan mitt i äppelträdgårdar, där i villan har mamma sin ateljé med helvetet målat på golvet, men det finns en spång över som ett leende. På spången har mormor skrivit Tji. I äppelträdgårdarna springer hunden Fridakahlo, egentligen skall den heta Maxernst, men mamma hör så dåligt när hon har glasögonen på.

Åt andra hållet ligger Rullgardinhuset. Där bor alla män och kvinnor med ihopknipna munnar. Huset ligger mitt emot Folkets hus och när man ser ner just där kan man tro att Stadshuset är lika frånvarande som den ständigt försvunne borgmästaren. Kanske stenhuggarens kvinna lärt sig det trixet av ordmagikern och satt det i verket just där.

Samtidigt kan man se timmermannen bygga om Pingstkapellet till en ark. Han vet att havet kommer. Bredvid står pingstvänner, nästan pingstvänner, baptister, fria som fångna och skrattar: Havet kommer aldrig. Som ni vet kommer havet, men ingen drunknar. Timmermannen räddar alla.