hur tröttsamt det är att älska, alla dessa vackra ting som omger mig och fyller mig med vederkvickelse är tröttsamma, jag vill somliga dagar leva i en värld av sönderfall och ruiner, utan kärlek utblottad bland duvorna på torget, ja det är tröttsamt med all denna skönhet som väller fram i överflöd, från de klassiska verken, från antiken, från renässansen, från nästan alla boksidor som skrivs nuförtiden, en störtvåg av sällsamma intryck som klibbar sig fast vid livet som en söt, flytande honung, jag tror på att leva asketiskt befriad från världens alla floder av litterära och kulturella intryck, att i asketisk avhållsamhet avsäga sig möjligheten till lycka torde vara en välbehövlig vederkvickelse för själen. det är tröttsamt att i sitt sinne ständigt samla på vackra ting, det är tröttsamt att ständigt klistra sig fast vid livet och des bestyr, dess överflöd, kvinnorna, litteraturen, musiken, haven och skogarna. om den vackra lögnen hade gjort någon nytta så hade vi inte älskat den, vi älskar den därför att den är omöjlig, att den gör oss omöjliga, och som svärmiska barn äter vi ur honungen tills vi är mätta och belåtna, tills våra ansikten antar formen av något främmande, tills vi är så främmande inför oss själva att vi slutligen kan leva med oss själva igen,