de stora mediehusen, en gycklande clown som avtecknar sig mot skymningshimlen iklädd gröna och rosa kläder, med ett brett leende där det röda läppstiftet har smetats ut över det vitpudriga ansiktet, utklädd till en vit duva översköljer han massorna med sitt implicita folkförakt, denna clown som istället för att skydda folket mot makten skyddar makten mot folket, och som förolämpar vår intelligens med sin blotta åsyn och sitt skamlösa våld på allt som är hederligt och äkta, om morgnarna eller kvällarna kan vi se honom på teve eller på förstasidorna, denna vedervärdiga clown som döljer och hemlighåller den verklighet vi lever i till förmån för den verklighet vi talar om, hur han sprutar sina sötsliskiga eufemismer över världen som en billig och frätande parfym från finlandsfärjan. hur han målar med de solkiga, regnbågsskimrande vattenfärgerna över gatorna och torgen tills allt skimrar i ett infantilt och verklighetsfrånvänt behag, till sist tar jag min tillflykt till litteraturen, simmar som en gädda på botten av de lösgjorda litterära entiteterna, hovrar som en insekt över fyndigheterna av nektar som återfinns i djupet av den poetiska liljan, och vid slutet av vägen, i de verken som har någon betydelse för mig finner jag till sist en revolver som ligger gömd på botten av textmassorna, och jag för upp den mot mitt huvud och avrättar mitt samhälls-jag. och jag känner hur mitt ursprungs-jag åter börjar leva,