Jag berättade drömmar för dej.
Dom som hänt, och dom som aldrig hände. Om hästarna. Och stjärnflyna, dom som slöt sej likt brännmärken och kammusslor runt själen.
’Bara i luft’ sa du ’Bara i tomrum’
’Det är där, som elden växer’
och jag skrattade… Hackigt och döende kort.
Regnet bar insidan fylld.
Smultronschermisen skulle aldrig brinna.
Och Tårarna, dom Släckte ingenting.
Så snart du slickat bort dom fortsatte jag bara att brinna.
Orden formades. Flyktigt ur de stigande rökpelarna
Stråk. Tagna ur sitt sammanhang, Drev bort.
’Sagan har ett slut, Oavsett.’ Berättade jag ’
’På lyckliga stunder kan vi som mest upphöja oss Till ett enstavigt läte och Cirkumflex. Så obetydligt ändå.’
’vi är vad vi är’ sa du och drog in röken.

Jag samlade på dina rökringar och drömde om flickan med rockring

Luften tog slut, och orden dog.
Den sommaren. Som Ikaros.
Flöt allt brinnande på vattnet.
Och alla hästarna återuppstod ur sina vattenringar.

Samlade igen, som tystnadens vittnen, stod de i cirkel
Precis som hästar gör.
Den sommarnatten när allting brann
Och vårat tomrum Fylldes åter

För Vi går alltid

tillbaka