Kvällen skrider
som en brud uppför altargången
skimrande av stjärndimma
stillsam som en sabbat.

Skymningen skruvar ner veken
dämpar rösten till en viskning
som hjärtats röst
som försoningens tonfall.

Jag bereder rum för längtan och dröm
för nattskatt och silkesus
för solsött och mångult.

Fördolt eller hemligt
uppenbarat eller falskt?
Vem ska öppna skrinet
vem ska försluta dörren?
Vem ska nynna melodin
som får bruden att skimra?