Allt började med en känsla av att vara bevakad. Ibland tyckte jag mig ana avtrycket av en hand på min postlåda. Varje morgon stod en svart Audi med tonade rutor parkerad utanför huset. I trappuppgången anades en distinkt air av Nino Cerruti. Precis när jag kom hem från jobbet brukade den svarta Audin glida förbi på gatan. En smula oroligt och fundersamt följde jag den med blicken tills den var utom synhåll. Tills jag en dag genom fönstret såg hur den parkerade utanför porten. En spenslig man i mörkblå rock klev ur från förarsidan. Med en sliten dokumentportfölj i brunt skinn i ena handen stegar han beslutsamt mot ingången.

”God kväll”, säger han då jag öppnar för honom. ”Jag kommer från Postministeriet med brev som ska levereras till dig”. Så räcker han över en bunt kuvert som placeras i min utsträckta hand. De har utländska frimärken och är adresserade till en Maria Peltola, Täppgatan 11 B i Södertälje. Adressen är överstruken och ändrad till min. Frågande ruskar jag på huvudet.
”Breven kan inte vara till mig”, invänder jag. ”Mitt namn är Anna Nilsson, inte Maria Peltola”. Medan jag försöker lämna tillbaka dem undrar jag om jag kanske drömmer. Han tar inte emot dem. ”Vi har gjort efterforskningar. Du är Maria”, insisterar han och går därifrån.

Lite uppskakad sjunker jag ner i soffan. Noterar att breven skickades för många, många år sedan. Närmare fyrtio. När jag vänder på det översta ser jag namnet på avsändaren, Mario Rizzo med en adress i Italien. Plockar ur ett brev för att läsa det, men finner att det är skrivet på italienska som jag inte förstår. ”Maria, amore mia” börjar det. Nå, så mycket kan jag förstå ändå. Nog är det ett kärleksbrev jag fått i min hand. En intensiv önskan att denna Maria ska få sina brev väcks inom mig. Att hon måste få veta att Mario inte glömt.

Trots sökningar på internet kunde jag inte finna några spår efter en kvinna med det namnet. Kanske hon inte presenterat sig med sitt rätta namn för Mario när de möttes? Honom fann jag däremot i Pisogne, en mindre ort i Italien. Blev som besatt av att förstå brevens innehåll. De som skickats med en veckas mellanrum år 1981. Anmälde mig till en intensivkurs i italienska och tog dem med till lektionerna.

Mario skrev poetiskt om minnet av deras stunder i en olivlund, skenet från byarna som blänkte i vattnet och stjärnan som föll ur sammetsmanteln ovan dem. Doften av citroner och som av körsbär hennes hud. Tonen tycktes allt mer desperat för varje brev Maria aldrig svarade på. Mitt hjärta värkte för deras kärleks skull. Men vad kunde jag göra? Så kom jag på lösningen. Postministeriet insisterade på att jag är Maria så jag ska bli hon. Ansökan om namnbyte går igenom och jag är nu Maria Peltola.

Nervöst men fast besluten öppnar jag den rostiga grinden till Marios hus och den lummiga gården med en olivlund och citronträd. Mot den rosa fasaden klänger en växt med lila blommor jag inte sett förr. Liknar syrener. Ljudet av mina klackar mot stengången studsar över gården och en man kommer ut från huset, Mario. Han är sig lik från fotot på Facebook. Min puls rusar och jag fingrar på breven i fickan innan jag plockar fram dem.
”Mario”, säger jag och sträcker breven mot honom. ”Det är jag, Maria”.
”No, non sei tu. Tu non sei Maria”, svarar han. (Nej, det är inte du. Du är inte Maria).
Han vänder blicken mot olivlunden samtidigt som han svarar mig. Under träden reser sig en kvinna, påfallande lik mitt nya jag. Där i skuggan hade jag inte uppmärksammat henne. Hon går fram till Mario, lägger sin arm ömt om honom. Han ger henne en kyss på kinden och säger ”Maria, cara mia”.

Då inser jag att den kärlekshistoria jag fann bland Marios ord trots allt fick sitt lyckliga slut. Och de olevererade breven har slutligen nått sin rätta ägare.