i Stockholms tunnelbana, en kvinna med smutsig bomullsklänning sitter på en bänk vid perrongen, i sin famn håller hon en knulldocka som ser ut som Kafka, han ler som en aftonröd sol när han ligger där och stirrar upp i taket, lycklig och livlös fylld med regnbågsskimrande säd gungar han som en liten båt i hennes famn. tiden är likets sönderfrätta monogram, som de ansiktslösa människorna i långa, ljusa rockar har spikat upp ovanför centralstationen.
på Götgatan en ”funktionsvarierad” 40-talist släpar sina nyfödda ännu navelsträngade trädgårdstomtar genom staden, snart ska de inta riksdagshuset och morgontidningarna, snart kommer de att föröka sig och inta våra hem; en svärm av trädgårdstomtar som målar om väggarna med sin godhetssäd, och vi ska dansa i mörkret och vara lyckliga,