Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mammas fingrar


Jag känner dem än.
Tusentals smekningar tatuerade i min hud,
kramande mitt dunkande hjärta.

Hårt.
Min rädsla måste omvandlas. Om och om igen.

Tills mitt hjärta spinner.

…hennes fingrar: flimrande i ett avtagande ljus från det öppna fönstret.
Varje gång jag blinkar försvinner de lite mer.
Det är en omärklig kraft. Den omger sängen likt ett tidvatten.

Utan någon som helst ansträngning.

Något drar fingrarna neråt, något har alltid dragit dem neråt,
inser jag nu.
Ända sen embryot av den lilla handen
klamrade sig fast vid det här livet.

…förtvinade rötter på ett inte så gammalt träd.
Ett sterilt lakan löst ovanpå, som ett tunt vitt jordlager.
Det krokiga lillfingret sticker ut. Det är uträtat och rakt.


Händerna var hennes rötter, de gav henne näring.
Därför släpper hon inte taget.


All moderskärlek sitter i fingertopparna, i det hårda greppet, i det mjuknande,
i lossandet av det sammanflätade,
i de fina djupa vecken inuti, i det släta lena utanpå.

…ådrornas mörkblå skuggor, simmande under ytan.
Blodet tränger sig ut, flyr sitt omlopp, vill genomborra huden.


Men denna bräckligaste av murar
Står emot.

Så vackert handryggen glänser av liv.

Tiden står stilla en stund.

Vi går på den tunna isen i tron
att den nog är tjock och bär.

Jag vill inte säga förrädisk. Jag känner mig inte lurad.

Det dök upp en spricka, det gör det ibland
i isen, i gamla murar och väggar;
uråldriga träd slutar växa och blir ihåliga.
Den äldsta av jordskorpor krackelerar.


Vi är varelser av kött och blod
våra fingrar flätas samman för att rivas upp.
Kvar blir trösten, med ett evigt grepp om mitt hjärta.
Tack.




Fri vers av ingeling
Läst 83 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-02-26 20:38



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

ingeling
ingeling