-

Guppandes i en eka fylld av hål, sitter en väderbiten gubbe med lina, stång och en halvtrasig håv. Om lyckan vill sig komma, något gubben sällan har, kan fångsten en hungrig mage mätta, likt ekan är den också som ett hål. Vinden blåser på och för med sig morgondimman den grå, som dansar sakta över sjön och sänker mystikens dunkla ridå. En knotig ådrig hand greppar dunken handfast som en man, öser ekan torr som land, nu lättare den flyter fram.

-

Med årorna i hand ror gubben in mot vassens kant, där gäddan bor någonstans, men lömsk och slug är den allt. Med skakig hand trär gubben på kroken det levande betet, en fjuttig mört han tidigare metat, lika mager som gubben men en mumsbit för gäddan den feta. Nära vassen i dimmans vatten sänker gubben mörten med sin lina, kroken lurigt gömd i dess fena. Linan drar iväg och jakten är i gång, gubben känner spänningen och glömmer magens kurrande sång. Linan löper ut och smårycken väcker gubbens sovande nerver, ger känslan av livet som var förut, innan ungdomens äventyr tog slut.

-

Stor och kraftig var han då och full med själsligt krut. Prisad som hjälte med ett lejons rytande mod, när han bland vinande kulor tappert bar på sin rygg sina kamrater till fält-kirurgens bord. Ett kraftigt ryck väckte gubben ur sin nostalgi, något tungt hade nappat och hans sega armar fick nu verkligen ta i. Linan skar i hans händer men långsamt drog han bytet närmare och närmare mot ekan med pressade tänder. Med ett plask fick han syn på fångsten som var, och med ett hoppande hjärta tänkte han en bön att linan skulle vara stark nog att den höll och bar. När gäddan var vid ekan tog gubben sin håv, som var på tok för liten så istället tog han in handen i gälen, lyfte upp denna jätte som då blev stilla, nästan som att den sov.

-

Gubben stod där några sekunder och beundrade det djur som stilla hölls i hans hand, någon större gädda här i socknen hade ingen sett och kanske inte någonstans i hela rikets land. Den var vacker i sin storslagenhet, med kraftiga ränder, mönster skimrande i grönt och gult som utstrålade en magnifik skönhet. De trötta armar som denna bjässe bar, löd sen den gubbe som utan tvivel i denna stunden bestämde sig för vad det enda rätta att göra var. Långsamt sänkte den magra gubben sin storslagna fisk i det kalla friska blå, med kurrande mage såg han den nu simma iväg och åter livet få. Gubben rodde med lättsamt sinne sin läckande eka in mot land, sen vandrade han hem till sitt torp och längs med vägen växte det smultron som fyllde den tomma magen där han satt och åt sig mätt bland grönskan vid dikets rand.

-