När du till slut tröttnade på tystnaden
Från Domkyrkans klockor i staden
Som ville vara så mycket mer
Men som aldrig skulle räcka till
Insåg du att ingenting var högre, större än dess torn
Inte ens den skrikande känslan
Av att vilja därifrån

När du till slut såg färgen i det grå
Från lasarettets fasad i staden
Som blev en hållplats för övertänkarna
Men där ingen ändå tänkte tillräckligt långt
Insåg du att ingenting var dystrare, mer grått än den person du blivit
Inte ens den ångestfyllda känslan
Av att aldrig få kliva av

När du till slut började sjunka i det grumliga vattnet
Från Mälarens alla djup vid staden
Som väntade på att dränkas av en flodvåg
Men som aldrig vågade låta det ske
Insåg du att ingenting var våtare, kallare än kläderna du bar i november
Inte ens den urvattnade känslan
Av att älska en vålnad

När jag till slut hade skrivit en text
Från alla delar av staden
Som jag visst vuxit upp i
Men som själv bara krympt
Insåg jag att ingen hade slösat bort fler ord, steg
än mig
Inte ens de som försökte ge namn åt känslan
Av att ständigt vandra runt i cirklar