laphroaigen på upphällningen och jag omsluter mig själv i mig själv. klockan snarkar på nattduksbordet medan starka stormbyar hamrar balkongräckets kvidande plåt. fönstrena ryser i vinden och läslampan kisar murrigt; dansande dammkorn demaskeras där som de likt snö faller över en sovande bok. orden surfar fritt på bränningarna innanför min panna, vilken veckar sig likt rullstensåsar av hud...

under dessa inre böljeslag myllrar ett ordrikt korallrev ur vilket jag försöker fånga nya meningar i mina tankars hungrande nät. den inspirerande fångsten spills under småtimmarna över kyska pappersytor. en sista dram värmer min stumma strupe och pennan läggs till ro; cirkeln är sluten och över dess epicentrum skymtar svaret på en fråga som aldrig ställdes…


©MagisterZ