I Järnveden smyger Månegarm,
den ruskiga skogens jägare;
han jagar i fruktansvärd harm
för att fylla sin blodiga bägare.

Ty det är hans rysliga vana
att slita i de döendes ben,
och han följer månens höga bana
för att släcka dess kalla sken.

När han ruskar sin raggiga kropp
stänker blod över himlapällen
så att solen svartnar i sitt lopp
och dag blir till mörkaste kvällen.

*

I Järnveden smyger Angerboda,
moder till sorg och död,
till monstren som slutet ska bloda
och färga skymningen röd.

Hon föder kull efter kull
av vargar hemska och grå
att oskuldens vita lammull
blodig riva och slå.

Och hennes kvalfyllda kväden,
de sorgsnaste av sånger,
sluter de mörka träden
i dimma av död och ånger.

*

I Järnveden smyger mitt sinne
vilset i jättarnas skog;
ett spöke, svept i linne,
som inte förstår hur det dog.