Genom människans historia har ojämlikhet varit som en röd tråd.
Ett fåtal individer eller familjer tillskansar sig makt och tar åt sig av resurser, som andra borde haft.
Detta trots lite revolutioner och mer eller mindre demokratiska försök att genom lagstiftning göra världen mer jämlik.
Och det är deprimerande att vi inte hunnit längre.
Tänker en som fyller åttiotvå.

Dock är det så, att det finns åtminstone ett moment i alla människors liv, som är genuint jämlikt till sin karaktär.
ALLA MÅSTE VI GÅ PÅ TOALETTEN.
Det spelar ingen roll om själva toalettutrymmet är enklast möjliga utedass med hjärta på dörren eller ett med golvvärme, guldkranar, kakel och mosaik.
TILLSIST är det en naken rumpa, en röv, en stjärt, ett arsle eller en häck, som sitter vid någon form av hål eller på en stång över grop. Och skiter.
Och all skit luktar. Och alla som skiter måste torka sig därbak. Alla kan få brunt om fingrarna (såvida man nu inte råkar vara begåvad med en stab av rövslickare, förstås!)

Men på toa.
En gång per dygn.
Är vi alla jämlika. Byxor nere. Kjolar upp.
Vare sig vi är hårda i magen eller har ränneskita.
Vare sig vi är gamla eller unga, influencers, kändisar, kungar, presidenter, skurkar eller vanligt folk.
Vi sitter där alla tillsist och klämmer.

En ganska befriande tanke. Mitt i allt elände.