jag minns en gång
när jag som barn i mitten av 90-talet
lekte krig
med mina kompisar ute på gården

jag gillade att smyga, jaga;
likt ett rovdjur kröp jag
genom gröna buskar
slingrade kring skrovliga väggar
väntande, observerande, avvaktande
för att sedan plötsligt slå till

jag hade i min lilla hand
min favoritpistol
laddat med knallpulver
där som jag lurpassade
vid bageriets lastkaj

en äldre man gick en bit ner på trottoaren
och plötsligt fick han syn på mig
han närmade sig tills han
stod så pass nära att han riskerade
att avslöja mig och mitt gömställe

på finsk brytning
uppmanade han mig att inte leka krig,
berättade om krigets hemskheter

jag försökte vara artig, men
var mer intresserad av min lek
och jag kunde inte fatta
att han inte förstod att det bara var ”på skoj”

han fortsatte hopplöst prata en stund
tills han begrep att jag inte var mottaglig
med en ledsen uppsyn gick han ifrån mig
uppgivna var hans tunga steg
och jag spanade in mitt nästa villebråd

det är inte förrän i vuxen ålder
som jag insåg
att jag där i barndomen mötte
en krigsveteran
traumatiserad av vinterkriget i öst

idag rasar ett nytt krig
mitt i Europa;
hur många ukrainska och ryska gubbar
kommer att få en tår i ögat
när de i framtiden ser
det ljudliga plastvapnet
i barnbarnets lilla hand?


©MagisterZ