Säg varför jag stannar i isiga vatten
När solen omfamnar stranden i kärlek?
Att känna dödens skoningslösa smekningar
Är bättre än att vara under solen
och känna inget.

Jag drev genom fjolårets vass och nate
Då en darrning drog genom mitt bröst
Ett val: att evigt flyta, eller att våga!
Bleka fötter bävade upp på strand
Och solen log mot mig och sa,
- Du får vara här.

Hennes röst var mild, hennes ande varm
Jag dolde mitt ansikte i rädsla
Men hon såg min blygsel och min längtan.
Åh sol! Hon famnade mig i strålglans
Hon bjöd in mig till sin barm
Och bad mig möta hennes syn.

Jag skalv i min tinande kropp
Liv! Är det så här du känns?!
Åh sol, lämna mig inte!
I klenmod hägnade jag min blick
men hon bad mig igen
En gång, två gånger.

Vem kan neka solen?
Hennes ömhet väcker livet självt
Hennes kärlek är för alla
Med tår på kind lyfte jag mitt huvud
Med armar slagna runt mitt skrov
Så blottades min port.

Åh sol, du skönaste gudinna!
Din blick är att födas, växa och dö
Din kärlek dunstade min grav
dina flammor lapade min skans
Jag levde, jämrade och dök
Hem, hem till livlös kyla.

Säg varför jag stannar i isiga vatten
När solen omfamnar stranden i kärlek?
Att minnas henne är ljuv förtröstan
En tindrande stjärna i mitt inre
Jag såg på strand från min frusna vagga
och runtom mig smälte flaken.