Jag går bredvid dig bort.
Från allt som störde.
Nu är det bara vi två.
Våra händer snuddar vid varandra och en värme sprider sig snabbt i mitt blod. Värmen av hud som möter hud hinner knappt värma mig innan jag flyttat min hand mot fickan.

Du tittar på mig och jag ser att du ler.
Jag bläddrar runt bland alla tankarna.

Var det detta mamma kallade kärlek?

Jag känner något i fickan.
Det är nog din hand.

Nu är det min tur att titta på dig.
När du tittar tillbaka på mig slår jag snabbt ner blicken på mina blåa skor.
Det enda jag ser under hela vägen hem är mina skor.
Fast när vi kommer fram har ett leende spridit sig över mitt ansikte.
Det är så lätt.
Men ändå så svårt

Det var nog det här, mamma kallade kärlek.