Söndag 7/3-21 klockan var strax innan start.

Jag har följt Vasaloppet sedan jag vet inte när men knappt missat en start sedan jag var ung men nu, för två år sedan ändrades allt och bara namnet på loppet ger mig ångest. 
Glad i hågen satt jag framför tv'n då hon kom in och redan innan såg jag i hennes ögon något jag aldrigare tidigare sett men som jag de senaste åren fått se fler gånger. Hennes ord då "det här fungerar inte, jag kan inte leva med dig" ja. De orden sitter som etsade i mitt hjärta likt ett stort öppet sår, ett som aldrig läker, jag som trodde på oss, på hon. På ett liv i kärlek där vi stöttade och fanns till då det var jävligt, ett liv där vi i glädje skrev vårt kapitel ihop.. i mitt hjärtas vänstra kammare hon sa, där finns du. Du finns i hela mitt, jag sa... själsfränder. 
Jag har varit med om "värre"  En sambo som gick bort efter långvarig sjukdom. En son som drog till Afghanistan för att försvara demokrati medans övriga familjen for till Thailand, men inget av det var värre än det jag kände i vasaloppssoffan den dagen hon sa att detta funkar inte. 
Milen i mitt egna lopp efter det har blivit många. Vätskekontroller med glädje och kärlek har funnits där i mitt spår men något mål finns inte i sikte, någon kranskulla i hon kommer aldrig i stolthet och glädje trä en krans över mitt huvud, nej ensam får jag staka enslingens väg framåt. 

Jag har försökt fungera idag. Försökt dra mitt strå till stacken men till slut var jag tvungen ge upp för varken fäst eller glidvalla får mina tårar att sluta rinna. 
Trycker kortet mot min bringa och önskar jag inte gjort allt för någon som inte älskade mig tillbaka.