Söndagsmoln i tusental

som lakan upphängda i paradiset.

Men paradiset är tvättstuga.

Och tvättstugan är tom.

De fladdrar i vinden

men vinden är programmerad.

De är vita

men vita som förnekelse,

inte som oskuld.

Jag ser deras sken

liksom jag ser deras skuggor.

De döljer inget.

De visar inget.

De bara finns,

och försvinner.

Och därunder:

pärlband av ansiktslösa

i trädgårdar som upprepats

i tusen bostadsannonser.

Med nylagda altaner

och exakt tre krukväxter

per sinne.

Och detta kallas trygghet.

Steril trygghet.

Sorg utan djup.

En plats att ta på

fastän världen står i lågor

strax utanför altanglaset.

I tusental ser jag moln

och i tusental ser jag människor

som moln.

Som kyrkogårdsarbetare

vars syfte är att hålla grönt

kring sina egna namn.

De vattnar tyst

kring sina framtida fötter.

De väntar utan att veta

att de väntar.

Och längtan?

Ja, längtan är en varelse

utan konturer.

Den förtär,

men den leder ingenstans.

För det finns inget att söka.

Och den som söker

går i cirkel.

Går i sin trädgård

och tror den är på väg.

Men ingen lämnar sin trädgård.

Ingen slipper regnet.

Inte ens molnen.