Jag ser vita söndagsmoln i tusental
upphängda på tork likt nytvättade lakan
i en blå paradishimmel
Liksom jag ser molnens obeständighet
ser jag steril trygghet och triviala sorger
Pärlband av ansiktslösa människor
i perfekta trädgårdslandskap med nylagda altaner
Som för att säga;
här finns en plats man kan ta på
fastän världen står i lågor
I mångtusental ser jag söndagsmoln
Och precis som människorna
är de inget annat än kyrkogårdsarbetare
vars enda syfte är att vattna gräset
kring de egna gravplatserna
Det finns inte någon som härdar ut
att stanna i detta spegelvända liv
utan att förtäras av en obestämd längtan
Men det finns ingenting att söka

Ingen kan någonsin lämna sin egen trädgård
och ingen slipper någonsin regnet