Storm i himmelska vindar därute i februaribukten,
fyrens strålkastare i natt och dimma slungar ut
ett fyrljus som regelbundet sveper över havet.
Och människorna hittar till land i sina skepp
och kommer väl hem i rättan tid för lättnadens suck.

På helgen har de funnit sitt hjärta och sin roll med en annan, och det visste de nog att de skulle göra,
eftersom vindarna blåst åt rätt håll mot det dolda ljuset.

På restaurangen i Lommabukten åt de två rödspätta med klyftpotatis. De hade alltid varit snälla mot varandra, och aldrig kallat varandra för något elakt.
Mätta och belåtna såg man dem gå längs med strandstråket förbi fiskebodar, cafeer och moderna bostadshus med inglasade balkonger.

Hon berättar, att några barndomsvänner hade kallat henne, den trolska banbrytande Helga, för både det ena och det andra, rödspätta och räka, för att hon hade skinn på näsan och ville förnya. Och så länge man är rättvis förtjänar man inte ett sådant oförtjänt öde.

Det var en gång en rödspätta
som simmade så vackert i sjöhavet,
att någon bragte henne om navet
en sublim träta på låtsas i en hätta med
en abjektiv räka, som ville läka ut
från The Ripper, the dark eagle.

Så rödspättan såg sin utväg att förvandlas
till en sjöjungfru och sedan till en oskyldig
och fin tjej med aprikosfärgad hy och stor läsvana.


På ängen stod en tjur på lur,
men en sådan tur att han inte kom närmre,
för vem vill inte vara lite ifred efter rödspättefadäsen.

Och sedan skrattade de åt hennes smått fjantiga dikt.

Och fotografen till Ett utkast tog fotot på det stormiga havet och några flanörer på stenbryggan.